Tänd ett ljus!

För på dagen ett år sedan lämnade vi Gävle för att bli norbergsbor. Barnen och jag åkte tidigt på morgonen och Joel kom efter med hela flyttlasset. Jag minns hur jag grät när jag körde ut ur stan och undrade vad sjutton vi egentligen gav oss in på. Största oron var för att Teodor inte skulle fixa att byta dagis och att saknaden efter bästisen Aron skulle bli outhärdlig. Första veckan grät jag varje kväll och längtade hem. Men efter den veckan visste jag också säkert att Norberg är hemma. Och det har blivit hemma för oss alla.

Årsdagen av vårt stora äventyr (för det var sannerligen ett äventyr att logistiskt få ihop en flytt med tre små barn, varav två som inte gick...) har vi firat på följande sätt: Simon väckte oss alla i vanlig ordning klockan fem och innan klockan var 10 hade vi hunnit med några slagsmål (humöret var inte på topp idag) målat HELA soffan med röd tuschpenna (Vilma har tagit sitt ansvar och sagt förlåt och klappat om soffan) och Teodor ramlat ner i toaletten. På eftermiddagen grävde pappan ner hela Teodors underkropp i sandlådan och när det var klart sa Teodor allvarlig : Pappa tänd ett ljus för mig!

God kväll!