Jag HATAR vantar. Det är bara så. Jag hatar dem inte för att de är varma och sköna och värmer frusna händer. Nej jag hatar dem enbart för att mina egna tillkortakommanden blir så tydliga när det kommer till vantar. Jag kan helt enkelt inte hålla reda på dem.
Det började redan vintern 97-98 när jag tappade bort fina och varma vantar som min då nyligen bortgågna mormor stickat. 11 år senare grämer jag mig fortfarande över hur de spårlöst kunde försvinna. Följande vintrar har liksom följt i samma stil och blir till en ständig påminnelse om att det bor en liten slarvmaja i mig trots att jag gör allt för att dölja henne. Så det är väl lika bra att jag accepterar och erkänner. Vi lägger ner alldeles för mycket tid till att leta efter vantar som ändå inte hittas. Varje dag. Dyrt blir det också eftersom jag vägrar frysa om händerna och absolut vägrar låta mina barn frysa om händerna .
Ja, så är det jag HATAR vantar. Och ja, jag är en SLARVMAJA.......
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
ja det är inte lätt det där med vantar, du får skaffa såna där nypor som man kan sätta fast vantarna på jackan med. som barn brukar ha. ;-)
Ha det bra!!!
kramar
Nje du är inte slarvig du har bara ett samarbetsproblem med just vantar. Förresten kanske du inte vet om att vantar har två färdigheter: värma händer och gömma sig. Den senare av de två är väldigt välutvecklad och förfinad i generationer. Så för att övervinna dem krävs exempelvis lösningar som ovan =) Min kompis Mari brukar ha såna nypor till sina vantar!
Pernilla och Sara: Men jag HAR JU HAFT sådana... Och vad hjälpte det, de försvann tillsammans med vantarna... :-)
Idag har jag i alla fall hux flux hittat ett par borttappade vantar utan att jag ens aktivt letade efter dem!!!
tack för grattisen.
Är så glad och ska verkligen njuta av att känna mig lite lyckad istället för totalt misslyckad.
kramar till dig.
Skicka en kommentar