Det som inte dödar härdar.

Det är helt otroligt vad asocial lite heltidsarbete kan göra en... Eller lite arbete var kanske en underdrift, det känns som att jag mest är på jobbet och att Joel mest vabbar. De senaste veckorna har feber, snuva och halsfluss för fyra av fem i familjen avlöst varandra. Simon avslutade (hoppas vi) det hela med magsjuka och mamman i familjen blev därmed utsatt för en prövning utöver det vanliga...

I onsdags stressade vi efter jobb och dagis iväg till den efterlängtade barngympan. En timme full av lek i en något kaotisk gympahall full av alldeles för många barn som snubblar över varandra. Barnen älskar gympan och jag älskar när vi kommer hem och de stupar i säng av ren utmattning. I onsdags var jag ensam med barnen på veckans stora händelse vilket är en prövning i sig när alla vill göra olika gymnastiska övningar samtidigt i olika delar av hallen. Vi hann vara där i en kvart innan Simon började hulka oroväckande. Några sekunder senare var magsjukan ett faktum och några minuter senare var bristen på städutrustning också ett faktum. Så där stod jag helt nerkräkt mitt i kaoset av gympande barn med en härligt stor pöl på golvet med en förtvivlat gråtande Simon på armen och bara kunde konstatera att vid magsjuka går gränsen för andra föräldrars hjälpsamhet. Själv ville jag också bara gråta när jag insåg att ingen förälder ens tänkte hjälpa mig med att hämta papper. Som tur var så insåg två gulliga föräldrar från dagis ganska snabbt min desperation efter hjälp och kom till undsättning. I brist på städutrustning fick pappersservetter och handsprit duga.

Sedan kom nästa prövning, att övertyga Teodor om att gympan redan var slut och att vi faktiskt var tvugna att åka hem igen. Det är lika bra jag erkänner - ja, det blev godismuta ... på en onsdag... Men hem kom vi iallafall.

Tänd ett ljus!

För på dagen ett år sedan lämnade vi Gävle för att bli norbergsbor. Barnen och jag åkte tidigt på morgonen och Joel kom efter med hela flyttlasset. Jag minns hur jag grät när jag körde ut ur stan och undrade vad sjutton vi egentligen gav oss in på. Största oron var för att Teodor inte skulle fixa att byta dagis och att saknaden efter bästisen Aron skulle bli outhärdlig. Första veckan grät jag varje kväll och längtade hem. Men efter den veckan visste jag också säkert att Norberg är hemma. Och det har blivit hemma för oss alla.

Årsdagen av vårt stora äventyr (för det var sannerligen ett äventyr att logistiskt få ihop en flytt med tre små barn, varav två som inte gick...) har vi firat på följande sätt: Simon väckte oss alla i vanlig ordning klockan fem och innan klockan var 10 hade vi hunnit med några slagsmål (humöret var inte på topp idag) målat HELA soffan med röd tuschpenna (Vilma har tagit sitt ansvar och sagt förlåt och klappat om soffan) och Teodor ramlat ner i toaletten. På eftermiddagen grävde pappan ner hela Teodors underkropp i sandlådan och när det var klart sa Teodor allvarlig : Pappa tänd ett ljus för mig!

God kväll!