Lite glad faktiskt!

Efter dagar av trötthet och ren och skär ilska över det fruktansvärt tråkiga vädret är jag idag faktiskt till och med lite glad ;-)

• Vilma och Simons födelsedag igår blev riktigt mysig med paketöppning, ballonger och ljus i våffelberget (!) Nu ser vi fram emot helgens kalasande!
  
• Från världens bästaste Sara kom igår ett paket med en uppsättning vantar till mamma och barn. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte tappa bort dessa...! Oväntade hälsningar från vänner långt borta piggar verkligen upp i höstrusket :-)
• I morse vaknade jag med en konstig, men riktigt behaglig känsla - det var nämligen ljust ute. Alla barnen sov till 07.45 i morse! Kan ni tänka er!? VI SOV TILL KVART I ÅTTA I MORSE!!!!! Har nog aldrig varit så här pigg tror jag :-)
• Joel lämnade på dagis och jag och Vickan fick en välbehövlig fika på Elsas. Alltid lika trevligt och energigivande att få en timmes ostört prat med en vän!
  
• Ikväll kommer Hanna med fyra barn och äter kvällsmat med oss. Så medan papporna jobbar kopplar vi av med en middag för 7(!) barn i all enkelhet... Kanske inte sååå avkopplande men riktigt roligt ska det bli med 3 tvååringar, 2 treåringar, en fyraåring och en 8-åring kring matbordet ikväll.

Hoppas vi får sovmorgon i morgon med...!

2 år

Nu är det dags för lite härlig nostalgi igen :-) Tänk att våra yngsta älsklingar imorgon fyller 2 år!

När vi väntade Vilma och Simon fick vi redan i vecka 7 veta att två små underbara hjärtan pickade inne i min mage. Läkaren fick avbryta ultraljudet eftersom jag skrattade hysteriskt i chock. Joels spontana första kommentar var: Vi måste köpa en ny bil...! Veckorna och månaderna som följde blev ett virrvarr av otroliga lyckokänslor blandade med viss panik och ångest över hur vi skulle klara av att bli trebarnsföräldrar.

Beräknat förlossningsdatum blev satt till den 21 december men barnmorskan förberedde oss på att de nog skulle komma lite tidigare. Den 7 november 2007 var vi och firade kusin Viktors 1-årsdag och under kalaset började jag känna mig lite konstig. Lagom till bompa hemma kom de första värkarna. Jag minns så väl hur jag stod lutad över köksbänken och försökte se ut som att mamma inte alls hade ont för att inte skrämma Teodor. Alla som har haft värkar vet ju att man helst av allt bara vill skrika rätt ut... Moster kallades in och vi åkte till förlossningen. Väl inne på förlossningen lyckades de tillfälligt stoppa värkarna som envist ville komma tillbaka flera gånger under natten och följande dagar. Vi blev kvar i fyra dygn på förlossningen och jag fick två kortisonsprutor för att snabbare utveckla bebisarnas lungor - de var ju bara 33 veckor gamla. Efter fyra dagar fick vi så åka hem med ordination sängläge för min del för att inte äventyra en ny igångsättning.

Dagarna gick och allt kändes ganska lugnt förutom att jag var större än ett hus och efter fyra dygn i en förlossningssäng rätt ledbruten. Lördag den 17 november kom nya värkar, återigen lagom till bompa. Joel ville självklart ringa in men jag bestämde mig för att de säkert skulle avta om jag bara fick sova. Eftersom Simon låg i säte var ett snitt planerat till den 4 december och innan dess tänkte jag inte sätta min fot på förlossningen.... (Under dessa dagar var mitt mentala tillstånd kanske inte det jag bör skryta mest över ;-)) Värkarna fortsatte till och från under natten men jag förnekade envist att de existerade. Under söndagen den 18 skickade jag ner Joel och Teodor på stan för att få vara i fred i mitt förnekelsetillstånd. Men efter bara en timmes ensamtid var jag tvungen att inse att de allt starkare värkarna inte tänkte ge sig. Man och son ringdes hem och sedan skjutsades Teodor till moster.

Vi kom in till förlossningen runt 17.30 och återigen sattes dropp in för att stoppa värkarna. Värkarna avtog inte och det visade sig att jag var öppen 3 cm. Jag skjutsades till operation för ett akutsnitt med 100 personer i rummet. Ok, en överdrift men eftersom det skulle komma två barn var det dubbla uppsättningar med barnmorskor, barnläkare och sjuksköterskor från barnkliniken. Vi var förberedda på att de bara skulle ta våra barn och springa och för att inte bryta ihop över det faktum att jag inte skulle få mina barn på bröstet direkt hade jag mentalt förberett mig på att bara sova efter förlossningen. 19.42 den 18 november 2007 föddes vår älskade vackra dotter Vilma och lyckan var total över att hon andades så bra själv att jag nästan direkt fick se och pussa henne. 19.44 den 18 november 2007 föddes lillebror, vår älskade vackra Simon. Återigen blev lyckan total när han andades själv och jag fick se och pussa på honom innan de åkte iväg till vad jag trodde barnkliniken. Efter en stund rullades jag tillbaka på förlossningen och där väntade världens bästa överraskning. Både Simon och Vilma mådde över förväntan bra och fick därför ligga i sin kuvös inne hos mig en timme innan de tillsammans med Joel rullades till barnkliniken för att få sina sonder satta.

Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv men också så oändligt lycklig, tänk att vi nu hade tre alldeles egna fantastiska underverk! Simon, Vilma och Teodor.

En slarvmajas bekännelse

Jag HATAR vantar. Det är bara så. Jag hatar dem inte för att de är varma och sköna och värmer frusna händer. Nej jag hatar dem enbart för att mina egna tillkortakommanden blir så tydliga när det kommer till vantar. Jag kan helt enkelt inte hålla reda på dem.

Det började redan vintern 97-98 när jag tappade bort fina och varma vantar som min då nyligen bortgågna mormor stickat. 11 år senare grämer jag mig fortfarande över hur de spårlöst kunde försvinna. Följande vintrar har liksom följt i samma stil och blir till en ständig påminnelse om att det bor en liten slarvmaja i mig trots att jag gör allt för att dölja henne. Så det är väl lika bra att jag accepterar och erkänner. Vi lägger ner alldeles för mycket tid till att leta efter vantar som ändå inte hittas. Varje dag. Dyrt blir det också eftersom jag vägrar frysa om händerna och absolut vägrar låta mina barn frysa om händerna .

Ja, så är det jag HATAR vantar. Och ja, jag är en SLARVMAJA.......