Skönhetssömn - vad är det?

I dag undrar jag över hur gamla barn måste vara innan "sova hela natten" blir mer regel än undantag? Gårdagskvällen började i vanlig ordning med att jag tänkte optimistiskt att ikväll verkar de ju trötta, går säkert snabbt! Att jag aldrig lär mig!!??

Teodor hade tidigare under kvällen faktiskt glatt lovat att han skulle somna på en gång, ett löfte som när det väl kom till kritan snabbt glömdes bort. Så länge det finns välling kvar i flaskorna ligger våra älsklingar snällt tyst och stilla i sina sängar. Sedan ska Vilma sortera sina nappar, ta av och på sina strumpor - minst 17 gånger. Under tiden övar Simon på kullerbyttor och kollar vad som finns bakom gardinen - också det minst 17 gånger. Dessa ritualer sker allt som oftast under Teodors mantra jag orkar inte sova, jag orkar inte sova, jag orkar inte sova. Innan John Blund gör sin entré två timmar senare har den nattande mamman fler än en gång hunnit tänka att nu äntligen blev det stilla, nu somnar de snart bara för att minuten senare konstatera att det fortfarande finns energi kvar i de små liven. Under dessa ordinarie tvåtimmarsnattningnarna hinner hela registret av barnens tokigheter och mammans pedagogiska vädjan, desperata vädjan, löften, hot, mutor och ibland en och annan tår spelas upp.

När barnen så äntligen äntligen sover gott börjar nästa maraton för att hinna duscha och förbereda för morgondagen innan Teodor ropar och behöver en ny nattning i vår säng. Runt midnatt kommer så Vilma och då är det vatten och pussar som kan locka tillbaka John Blund.Runt fyra-femtiden kommer Simon och vill ha sällskap tillbaka till sin säng. I natt har vi på grund av Vilmas hosta dock frångått våra vanliga nattrutiner och husets tjejer klev i stället upp kvart över fyra...

Trött tröttare tröttast idag alltså, men vet ni - jag älskar det här livet :-)

Lucia och ond svanskota

I måndags kväll bjöd våra älsklingar tillsammans med sina dagiskompisar på ett vackert och skönsjungande luciatåg utomhus. Efter många tårar kom till slut tomtedräkterna på utanpå overallerna och barnen förvandlades till väldigt tjocka men också väldigt söta tomtenissar. Efteråt deklarerade Teodor bestämt att han nästa år nog skulle vara lucia istället.

Änligen har snön kommit och i morse var vi ute redan kvart över sex för att hinna klättra lite i den stora snöhögen innan dagis. En timme senare gjorde jag världens praktvurpa vilket resulterade i en mycket ond svanskota. Ytterliggare en timme senare lyckades jag låsa in både mina och en kollegas nycklar i ett förråd och resten av dagen har liksom följt i samma anda.

Jo en liten sak till som hände idag... JAG HAR FÅTT ETT KLASSLÄRARJOBB OCH BÖRJAR I JANUARI :-) :-)

Katastrofjulgran

Veckan har varit händelserik med både tårar och skratt. En bit in på måndagsförmiddagen kom ett samtal från dagis om att Vilma ramlat och spräckt läppen. Just i den stunden var jag extra tacksam över att mitt jobb tillåter att man snabbt avviker. Supergulliga kollegor täckte upp medan jag rätade ut kurvorna över skogen till Skallberget. Vi fick en tid direkt hos läkaren som kunde bekräfta min förhoppning om att lilltjejen inte skulle behöva sy. Men tandläkaren kunde däremot konstatera att en kindtand satt lite löst. Min stackars lilla gumma var helt slut av allt det onda och all gråt. I bilen på väg hem sa Vilma Laga mun mamma :-( När jag senare skulle hämta Simon och Teodor väntade jag mig två pojkar i upplösningstillstånd över att jag redan hämtat Vilma utan att de ens fick veta det. Men där hade jag fel! Teodor hade lagom till mellis blivit lite bekymrad över var Vilmas ytterkläder var men hade inte varit särskilt bekymrad över att även lillasyster saknades...

Igår när jag hämtade barnen skulle Simon absolut inte klä på sig några ytterkläder. Han förvandlades till en hal och mycket arg ål. När jag själv är trött efter en lång dag är inte tålamodet det bästa även om jag försöker. Efter många tårar kom jackan till slut på och jag bestämde mig snabbt för att han skulle överleva utan mössa och byxor. Irritationen fick i alla fall förvandlas till värme i mammahjärtat när den nyss så arga Simon gav två av de andra barnen en varsin hejdåkram. På gympan samma kväll fick värmen fortsätta när han och kompisen Meja både kramades och sprang hand i hand :-)

Ikväll klädde vi granen. Tidigt, ja jag vet men mysigt värre :-) När vi var färdig frågade jag Teodor om granen var fin varpå han först tittade på en sidan och gav ett jakande svar. Sedan gick han runt granen och sa lite uppgivet Men på den här sidan är den en katastrof!

Lite glad faktiskt!

Efter dagar av trötthet och ren och skär ilska över det fruktansvärt tråkiga vädret är jag idag faktiskt till och med lite glad ;-)

• Vilma och Simons födelsedag igår blev riktigt mysig med paketöppning, ballonger och ljus i våffelberget (!) Nu ser vi fram emot helgens kalasande!
  
• Från världens bästaste Sara kom igår ett paket med en uppsättning vantar till mamma och barn. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte tappa bort dessa...! Oväntade hälsningar från vänner långt borta piggar verkligen upp i höstrusket :-)
• I morse vaknade jag med en konstig, men riktigt behaglig känsla - det var nämligen ljust ute. Alla barnen sov till 07.45 i morse! Kan ni tänka er!? VI SOV TILL KVART I ÅTTA I MORSE!!!!! Har nog aldrig varit så här pigg tror jag :-)
• Joel lämnade på dagis och jag och Vickan fick en välbehövlig fika på Elsas. Alltid lika trevligt och energigivande att få en timmes ostört prat med en vän!
  
• Ikväll kommer Hanna med fyra barn och äter kvällsmat med oss. Så medan papporna jobbar kopplar vi av med en middag för 7(!) barn i all enkelhet... Kanske inte sååå avkopplande men riktigt roligt ska det bli med 3 tvååringar, 2 treåringar, en fyraåring och en 8-åring kring matbordet ikväll.

Hoppas vi får sovmorgon i morgon med...!

2 år

Nu är det dags för lite härlig nostalgi igen :-) Tänk att våra yngsta älsklingar imorgon fyller 2 år!

När vi väntade Vilma och Simon fick vi redan i vecka 7 veta att två små underbara hjärtan pickade inne i min mage. Läkaren fick avbryta ultraljudet eftersom jag skrattade hysteriskt i chock. Joels spontana första kommentar var: Vi måste köpa en ny bil...! Veckorna och månaderna som följde blev ett virrvarr av otroliga lyckokänslor blandade med viss panik och ångest över hur vi skulle klara av att bli trebarnsföräldrar.

Beräknat förlossningsdatum blev satt till den 21 december men barnmorskan förberedde oss på att de nog skulle komma lite tidigare. Den 7 november 2007 var vi och firade kusin Viktors 1-årsdag och under kalaset började jag känna mig lite konstig. Lagom till bompa hemma kom de första värkarna. Jag minns så väl hur jag stod lutad över köksbänken och försökte se ut som att mamma inte alls hade ont för att inte skrämma Teodor. Alla som har haft värkar vet ju att man helst av allt bara vill skrika rätt ut... Moster kallades in och vi åkte till förlossningen. Väl inne på förlossningen lyckades de tillfälligt stoppa värkarna som envist ville komma tillbaka flera gånger under natten och följande dagar. Vi blev kvar i fyra dygn på förlossningen och jag fick två kortisonsprutor för att snabbare utveckla bebisarnas lungor - de var ju bara 33 veckor gamla. Efter fyra dagar fick vi så åka hem med ordination sängläge för min del för att inte äventyra en ny igångsättning.

Dagarna gick och allt kändes ganska lugnt förutom att jag var större än ett hus och efter fyra dygn i en förlossningssäng rätt ledbruten. Lördag den 17 november kom nya värkar, återigen lagom till bompa. Joel ville självklart ringa in men jag bestämde mig för att de säkert skulle avta om jag bara fick sova. Eftersom Simon låg i säte var ett snitt planerat till den 4 december och innan dess tänkte jag inte sätta min fot på förlossningen.... (Under dessa dagar var mitt mentala tillstånd kanske inte det jag bör skryta mest över ;-)) Värkarna fortsatte till och från under natten men jag förnekade envist att de existerade. Under söndagen den 18 skickade jag ner Joel och Teodor på stan för att få vara i fred i mitt förnekelsetillstånd. Men efter bara en timmes ensamtid var jag tvungen att inse att de allt starkare värkarna inte tänkte ge sig. Man och son ringdes hem och sedan skjutsades Teodor till moster.

Vi kom in till förlossningen runt 17.30 och återigen sattes dropp in för att stoppa värkarna. Värkarna avtog inte och det visade sig att jag var öppen 3 cm. Jag skjutsades till operation för ett akutsnitt med 100 personer i rummet. Ok, en överdrift men eftersom det skulle komma två barn var det dubbla uppsättningar med barnmorskor, barnläkare och sjuksköterskor från barnkliniken. Vi var förberedda på att de bara skulle ta våra barn och springa och för att inte bryta ihop över det faktum att jag inte skulle få mina barn på bröstet direkt hade jag mentalt förberett mig på att bara sova efter förlossningen. 19.42 den 18 november 2007 föddes vår älskade vackra dotter Vilma och lyckan var total över att hon andades så bra själv att jag nästan direkt fick se och pussa henne. 19.44 den 18 november 2007 föddes lillebror, vår älskade vackra Simon. Återigen blev lyckan total när han andades själv och jag fick se och pussa på honom innan de åkte iväg till vad jag trodde barnkliniken. Efter en stund rullades jag tillbaka på förlossningen och där väntade världens bästa överraskning. Både Simon och Vilma mådde över förväntan bra och fick därför ligga i sin kuvös inne hos mig en timme innan de tillsammans med Joel rullades till barnkliniken för att få sina sonder satta.

Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv men också så oändligt lycklig, tänk att vi nu hade tre alldeles egna fantastiska underverk! Simon, Vilma och Teodor.

En slarvmajas bekännelse

Jag HATAR vantar. Det är bara så. Jag hatar dem inte för att de är varma och sköna och värmer frusna händer. Nej jag hatar dem enbart för att mina egna tillkortakommanden blir så tydliga när det kommer till vantar. Jag kan helt enkelt inte hålla reda på dem.

Det började redan vintern 97-98 när jag tappade bort fina och varma vantar som min då nyligen bortgågna mormor stickat. 11 år senare grämer jag mig fortfarande över hur de spårlöst kunde försvinna. Följande vintrar har liksom följt i samma stil och blir till en ständig påminnelse om att det bor en liten slarvmaja i mig trots att jag gör allt för att dölja henne. Så det är väl lika bra att jag accepterar och erkänner. Vi lägger ner alldeles för mycket tid till att leta efter vantar som ändå inte hittas. Varje dag. Dyrt blir det också eftersom jag vägrar frysa om händerna och absolut vägrar låta mina barn frysa om händerna .

Ja, så är det jag HATAR vantar. Och ja, jag är en SLARVMAJA.......

Skruttiga mamman

- Mamma, hur många år är du?
- Jag är 28.
- Jaha, börjar du bli skruttig nu?

Vilma har på sina föräldrars initiativ slutat sova middag varpå hon oftast somnar i någorlunda vettig tid på kvällen. Oftast alltså, inte alltid. Igår var en sådan kväll då jag på fullt allvar funderade på vad hon går på. Klockan 22 låg jag, Joel och Teodor som vaknat igen efter nattningen och höll för öronen för att kanske kanske kunna somna trots Vilmas underbara skönsång. Bä bä akta dig! Bä bä akta dig stjärna! lyssnade vi på fram till 22.30. Vilma är familjens sångfågel och jag älskar verkligen att höra henne sjunga men inte när hon har varit vaken 17 timmar i sträck. Hon såg lite mosig ut i morse vid sextiden men efter en flaska välling så var hon fit for fight igen. Simon som sovit sig igenom hela uppvisningen och verkligen fått sin skönhetssömn var den tröttaste av oss alla.

Godnatt!

Syskonkärlek

Veckan har varit en riktig humörmässig berg-och-dalbana för både små och stora. Vi har varit inne i en period full med bråk och konkurrens mellan de tre syskonen och det är otroligt slitsamt för hela familjen. Alla barnen skulle verkligen behöva helt egen tid med både mamma och pappa men det är inte så himla lätt att få till.

I torsdags fick i alla fall Simon och jag en välbehövlig paus tillsammans. Medan Teodor och Vilma lekte på dagis kopplade vi av med lek och mys i badhuset. Simons glädje när han förstod att det bara var vi två gick inte att ta miste på och pussarna och skratten ville aldrig ta slut :-)

Jobbveckan avslutades med att Simon och Vilma lekte en hel eftermiddag utan något bråk alls och mammas lycka var total! Nu väntar vi med spänning på hur syskonkärleken ska visa sig till veckan...

Det som inte dödar härdar.

Det är helt otroligt vad asocial lite heltidsarbete kan göra en... Eller lite arbete var kanske en underdrift, det känns som att jag mest är på jobbet och att Joel mest vabbar. De senaste veckorna har feber, snuva och halsfluss för fyra av fem i familjen avlöst varandra. Simon avslutade (hoppas vi) det hela med magsjuka och mamman i familjen blev därmed utsatt för en prövning utöver det vanliga...

I onsdags stressade vi efter jobb och dagis iväg till den efterlängtade barngympan. En timme full av lek i en något kaotisk gympahall full av alldeles för många barn som snubblar över varandra. Barnen älskar gympan och jag älskar när vi kommer hem och de stupar i säng av ren utmattning. I onsdags var jag ensam med barnen på veckans stora händelse vilket är en prövning i sig när alla vill göra olika gymnastiska övningar samtidigt i olika delar av hallen. Vi hann vara där i en kvart innan Simon började hulka oroväckande. Några sekunder senare var magsjukan ett faktum och några minuter senare var bristen på städutrustning också ett faktum. Så där stod jag helt nerkräkt mitt i kaoset av gympande barn med en härligt stor pöl på golvet med en förtvivlat gråtande Simon på armen och bara kunde konstatera att vid magsjuka går gränsen för andra föräldrars hjälpsamhet. Själv ville jag också bara gråta när jag insåg att ingen förälder ens tänkte hjälpa mig med att hämta papper. Som tur var så insåg två gulliga föräldrar från dagis ganska snabbt min desperation efter hjälp och kom till undsättning. I brist på städutrustning fick pappersservetter och handsprit duga.

Sedan kom nästa prövning, att övertyga Teodor om att gympan redan var slut och att vi faktiskt var tvugna att åka hem igen. Det är lika bra jag erkänner - ja, det blev godismuta ... på en onsdag... Men hem kom vi iallafall.

Tänd ett ljus!

För på dagen ett år sedan lämnade vi Gävle för att bli norbergsbor. Barnen och jag åkte tidigt på morgonen och Joel kom efter med hela flyttlasset. Jag minns hur jag grät när jag körde ut ur stan och undrade vad sjutton vi egentligen gav oss in på. Största oron var för att Teodor inte skulle fixa att byta dagis och att saknaden efter bästisen Aron skulle bli outhärdlig. Första veckan grät jag varje kväll och längtade hem. Men efter den veckan visste jag också säkert att Norberg är hemma. Och det har blivit hemma för oss alla.

Årsdagen av vårt stora äventyr (för det var sannerligen ett äventyr att logistiskt få ihop en flytt med tre små barn, varav två som inte gick...) har vi firat på följande sätt: Simon väckte oss alla i vanlig ordning klockan fem och innan klockan var 10 hade vi hunnit med några slagsmål (humöret var inte på topp idag) målat HELA soffan med röd tuschpenna (Vilma har tagit sitt ansvar och sagt förlåt och klappat om soffan) och Teodor ramlat ner i toaletten. På eftermiddagen grävde pappan ner hela Teodors underkropp i sandlådan och när det var klart sa Teodor allvarlig : Pappa tänd ett ljus för mig!

God kväll!

Har vi Mackgrill?

Nu har verkligheten kommit ifatt oss och idag har barnen gjort 8 timmar på dagis :-( Jag är superglad att jag får jobba och jag trivs jättebra i den klass jag är i. MEN att våra små älsklingar ska göra sådana långa dagar på dagis känns riktigt hårt i mammahjärtat. Jag tröstar mig med att de inte går alla vardagar i veckan eftersom Joel ofta har en dag ledig mitt i veckan.

På barnen verkade det i alla fall inte ha gått någon nöd utan alla var glada och nöjda när jag hämtade dem idag. När vi kom hem frågade Teodor om vi hade någon grill hemma. Ja svarade jag, men vi ska inte grilla idag. Men jag menar Mackgrill! Sånt vi fick på dagis!

Så nu blir det en uppmaning till mormor och morfar. Kan ni ha makrill hemma nästa gång barnen ska äta mellis hos er? Av förklariga skäl kommer vi nämligen inte att köpa hem det.

När naturen trycker på

Här hemma pottränas flitigt. När någon lyckats göra sina behov i pottan samlas hela familjen runt pottan och applåderar och ropar bravo! Potträning innebär också att de två yngsta oftast går nakna hemma för att minimera hindren under maratonloppen till pottan. Eller ja, mamman och pappan brukar sätta på dem underkläder men oftast åker Simons kalsonger av när han blir arg. (Själv har jag inte provat att slita av mig trosorna i ren ilska, men vad vet jag, det kanske hjälper!?)

Igår var det i alla fall en sådan dag som alla andra när Simons kalsonger inte längre satt på. Han var på upptäcksfärd bakom tv:n när naturens behov gjorde sig raskt påmind. I samma stund som jag ropade till mina älsklingar att maten var färdig ropade Teodor förtjust Mamma, det är bajs bakom tv:n! Tyvärr brukar Teodor sällan ha fel och just därför ville jag helst inte gå in i vardagsrummet. Men men där stod i alla fall vår yngsta älskling mitt bland alla fjorton kablar vi gömt bakom tv:n och liksom lite frågande sa pottan!? Jag kunde snabbt konstatera att det var försent för pottan och jag kunde också konstatera att det hade varit lite för trångt ställe för Simon att uträtta sina behov på eftersom vi förutom kladdiga kablar även hade bajs på väggen... Vilma som är lite väl förtjust i äckliga saker av alla konsistenter var snabbt framme för att känna med tårna i det härligt kladdiga. Det är tur att jag inte längra blir äcklad så lätt men var ska man liksom börja sanera???

Några timmar senare tyckte jag under bolibompatittandet att det fortfarande luktade ganska misstänktsamt och jag hann inte ens tänka tanken klart innan jag satte foten i något kladdigt på vår bruna (som tur är) lurviga (som synd är) vardagsrumsmatta...

Icarally

Idag gjordes det en cykelutflykt till både lekpark och affär. Stärkta av hur bra det gick sist att låta alla barnen köra varsin liten kundvagn gjorde vi om samma äventyr idag. Det gick väl sådär eller ja, nästa gång jag går in i en affär med alla barn ska minst två sitta fastspända i vagnen.... Tyvärr var det fullt av sura tanter som blängde elakt på våra barn när de bokstavligen körde rally mellan hyllorna. Vilma och Simon var snabba att lära av Teodor hur de i full fart kunde glida efter vagnen på det perfekt hala golvet. Lagom vid köttdisken övergav Simon sin vagn för att liksom till fullo kunna springa slalom mellan de fortfarande elakt blängande tanterna. Allt under glada tjut och tillrop från sina syskon. Vid mjölkdisken gav vi upp och Joel tog Vilma och Simon under armen och gick ut. Det hördes lång väg hur arga de var över sina pappas fräckhet. De hade ju inte handlat klart än!!!

Teodor som inatt sover borta för första gången (det är en stor kväll för oss alla :-)) hade blivit lovad lite godis till fredagsmyset hos mormor och morfar. Han valde omsorgsfullt sitt godis och i kassakön frågade han en dam Vad ska Ni göra ikväll? (ja han är faktiskt så hövlig att han niar ;-)) När damen berättat om sina middagsplaner deklarerade Teodor stolt Jag ska sova hos mormor och morfar jag! Samtidigt kom det fram en pojke i femårsåldern som noga studerade vad vi skulle handla. Sedan fick halva butiken veta vilken oansvarig mamma det här är när han förfärat ropade, halvt skrek VARFÖR har ni köpt godis??? Det är ju inte lördag!!!

Nu är det dags för en film och ett glas vin. Inget godis blir det dock. Det är ju inte lördag!

Kalas i dagarna tre

Vi har haft en riktig toppen helg då vi bara har åkt runt i gårdarna :-) Grillning både fredag och lördag i Avesta men hos olika familjer och i dag avslutade vi med kalas hos Irma 2 år. Mycket trevligt på alla ställen :-) För Teodor är kalas likställt med tårta så idag förberedde jag honom på att det skulle serveras glass eftersom födelsedagsbarnet inte gillar tårta. Då såg han väldigt frågande ut och sa Men jag gillar ju tårta!? Nu mumsade alla barnen glatt i sig av allt fika och Teodor förstod att det går lika bra med glass som med tårta på kalas. De finklädda barnen roade sig dessutom kungligt under kalaset med att gräva upp mask så vi är riktigt nöjda med dagen ;-)

Jag har inte haft någon ork att skriva på ett tag men jag lovar att återkomma så snart energin flödar igen :-)

Ensam mamma söker....

... tålmodigt och påhittigt sällskap om dagarna fram till pappan kommer hem på kvällen. Ett litet smakprov på vad du kan få uppleva med oss:

• uppstigning mellan kvart i och kvart över fem. VARJE morgon :-)
• storebror som gråter den första vakna timmen eftersom han egentligen är alldeles för trött för att kliva upp men ändå vägrar somna om,
  
• obligatorisk utgång till lekpark runt 8 där barnen är sams ända tills lillebror bestämmer sig för att gräva i samma grop som storebror,
  
• ljuvliga skratt när Simon kittlar sig själv i gungan,
• ordningssam Teodor som cyklar efter vagnen under Vilma och Simons sovpromenad och som ropar till mamma när Vilma tar av sig klänningen och slänger den i buskarna,
  
• gråt och ännu mera gråt när mamman vill gå in och göra lunch,
• mamma som hulkande gråter i en hög på golvet medan barnen snällt klappar och Teodor frågar varför jag gråter. För att mamma längtar efter pappa. BUHUUUUU
• lyxig fredagsmiddag med pannkaka till barnen och kall havregrynsgröt till mamman. Kall eftersom två slagsmål och två bajsblöjor inträffade under middagen,
• nattningar som tar runt en och en halv timme eftersom Vilma och Simon turas om att klättra ur sina sängar ungefär sjuttioelva gånger var,
  
• mamma som under kvällens joggingrunda blundar lite för att liksom passa på att vila samtidigt. Effektivitet kallas det. Eller slutkörd kanske. (Ja ni läste rätt, jag har börjat springa hur otroligt det än kan verka!).

Missförstå mig rätt, jag är otroligt lyckligt lottad som får åtta hela långa sommarveckor tillsammans med våra barn. Jag är också jätteglad att Joel har ett heltidsjobb. Men våra dagar är väldigt väldigt långa och Joels arbetsschema imponerar inte direkt då han ytterst sällan är ledig mer än en dag i taget och han mest bara är hem och vänder. Just nu balanserar jag på en skör tråd där det är nära både till skratt och förtvivlan. Jag känner mig bara så ensam trots att jag har världens bästa familj. Jag är så glad i er alla som faktiskt vill träffa oss och vårt kaos då och då :-) Och vad skulle vi göra utan världens bästa mormor som förstår när jag håller på att bryta ihop och världens bästa morfar som ser till att vi har en bil hemma om dagarna?

Två-ordsmeningar och ormar

Simon har sagt sin första två-ordsmening! Dock gör det lite ont i hjärtat att han just valde orden rädd mamma :-( Jag och vår supergoa granne på 9 år brottades lite i sjön varpå Simon blev jätterädd och gick en bra bit upp på stranden. När jag lyfte upp honom frågade jag om han blev lite rädd och då sa han alltså rädd mamma...

Och appropå rädd så är det en underdrift av vad jag blev när samma supergoa granne (som då inte var supergo) härom dagen kom in i vårt kök med två ormar. Mitt vrål hördes nog lång väg eftersom jag var alldeles hes efteråt... Nu var det "bara" gummiormar men det hjälpte föga när jag stod upptryckt i ett hörn och helt ärligt trodde att min sista stund var kommen. Grannen förstod som tur var sitt eget bästa och sprang ut igen med Teodor hack i häl. Efter en liten stund kommer Teodor in igen och liksom förvarnar att Nu har inte A med sig ormarna! Jag borde kanske göra något åt min fruktansvärda rädsla mot ormar men det bär mig emot eftersom jag då måste möta dem. Eller så kanske det mest är gummiormar jag är rädd för eftersom jag kan fixa ormar instängda i terrarium... Jag fortsätter nog bara att låtsas som att ormar inte finns så länge jag inte ser dem.

Förra helgen fick Vilma och Simon nya sängar vilket innebär att alla barn nu sover hos oss :-) Det tar en evighet innan de somnar eftersom det är såååå roligt att kunna går ur sängen själv. Dessutom tror jag på fullt allvar att de har slutit en antisovapakt eftersom de vid nattningen turas om att propsa på att ligga i min famn medans den andra snabbt som bara den hoppar ur sängen :-) Skönt är i allafall att de nu själva kan komma upp på natten och det finns ju faktiskt inget mysigare än att sova alla tillsammans!

Godnatt!

Badutflykt

Idag ni, bar det av med tre barn och mamma till badstranden utan pappa eller någon annan medhjälpare. I två och en halv timme plaskade och lekte vi. Jag hann till och med ligga och sola säkert 5 minuter! Mycket stolt är jag över oss alla att vi fick till en badutflykt med matsäck, leksaker och fika alldeles själva!

Kvällens utflykt fick bli till ICA där alla barn stolt körde varsin minikundvagn till vissa av de andra kundernas förtjusning och andras förfäran. Barnen skötte sig exemplariskt vilket gjorde det lätt att bortse från vissa små äventyr. Innan kassorna finns det väldigt mycket spännande på lagom höjd (läs godishyllorna) och Simon passade på att förse sig med både det ena och det andra i munnen medan mamma och pappa tog hand om Vilma som lagt sig på golvet för att skrika ut sin ilska över Teodor som inte ville byta kundvagn med henne. Ute på parkeringen sprang Teodor i förväg och när vi kom fram till bilen stod han helt enkelt och kissade framför bilen brevid. Föraren där fick sig ett gott skratt och lite stolt är jag faktiskt att vår 3-åring fixar att stå och kissa :-)

Trevlig kväll!

Nära-döden-ko-upplevelse

Midsommarafton firade vi med våra kära T, V och I i deras sommarstuga. Så skönt att vara på landet där barnen kan gå och skrota som de vill utan att vi behöver ha 100% koll hela tiden. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle säga det här, men jag vill ha sommarstuga!!! Mitt ute i skogen där det är långt till folk och kor.

Jag, Vilma och Simon bestämde oss för att ta en sovpromenad med vagnen under midsommarfirandet. Innan John Blund skulle infinna sig tänkte jag att vi kunde titta på kossorna som lugnt traskade i sin hage. Det var en väldigt lång hage som sträckte sig långt längs vägen vi gick på. När vi kommit ungefär hagens halva längd bestämde sig en fredlig ko för att råma startsignalen för koanfall mot småbarnsmamma med sömniga barn. På given signal kom säkert 50 kor (det kändes som minst 100) springandes mot oss och de såg allt annat än fredliga ut. Jag bestämde mig raskt för att vända och det enda jag kunde tänka var måtte det vara el i stängslet.... En halv haglängd kan kännas väldigt väldigt lång när 50 råmande och frustande kor springer i kapp med en. Vi överlevde dock vår nära-döden-ko-upplevelse och V som stod på tryggt avstånd fick sig ett gott skratt. Själv håller jag mig till Mamma Mu i fortsättningen :-)

Helgen avslutades med kvällsmat i Flängan. Mycket trevligt!

Hel och ren... eller hur det nu var....

Fy skäms på mig vad dålig jag har varit på att skriva här på sista tiden.... Vi har börjat lägga barnen lite senare i hopp om att få sova till sex i alla fall men det innebär också att kvällarnas egentid blir minst sagt begränsad.

Nu är det äntligen sommarlov även om jag gärna hade jobbat några veckor till bara för att jag har kommit på hur mycket jag trivs med läraryrket! Trots min oro i början av året över hur vi skulle få ihop vår tillvaro med dagis och jobb och allt annat som hör vardagen till tycker jag ändå att vi har klarat det här första testet nästan galant :-) Barnen har varit hela och (nästan) rena varje morgon på dagis och fortfarande hela men betydligt mindre rena varje eftermiddag vid hämtning. Jag har också kommit hel och ibland även med rena kläder till skolan varje dag utom på skolavslutningen. Dagen till ära hade jag självklart klätt upp mig med ny kjol och topp. Mina högklackade sandaler letades fram och efter att ha provgått några vändor kunde jag nöjt konstatera att jag faktiskt inte knäade så farligt trots att jag bara gått i platta skor det senaste 4 åren. Väl framme vid dagis kändes det dock lite konstigt med ena skon och det var svårt att inte svära högt när jag insåg att en rem lossnat. Jag lyckades peta in remmen under hålfoten och sedan var det bara att be en tyst bön för att inte hela spännet skulle lossna under promenaden mellan skolan och kyrkan. Innan det var dags att möta upp eleverna gjorde jag misstaget att titta i lärarrummets spegel. Det hade varit mycket roligare om jag inte sett den gigantiska fettfläcken mitt fram på min nya (fina!?) topp. Och när kom den dit??? Dessutom upptäckte jag vid samma spegling att jag gått med kjolens dragkedja nere.... Hur länge då vill jag inte ens spekulera i. I klassrummet möttes jag dock att ett gäng flickor som förtjust sa: Vad fin du är fröken!

Lite nostalgi :)

På torsdag fyller vår älskling Teodor 3 år och jag tycker att det är så mysigt att minnas tillbaka hur det var kring de här dagarna när vi snart skulle föda vårt första barn! Idag för precis 3 år sedan hade jag haft värkar i 3 dygn och vi åkte in till förlossningen. Där konstaterade de att jag var öppen 1 cm men att det nog skulle dröja ett bra tag till. Vi blev hemskickade med sömntabletter och när vi har haft många vaknätter brukar jag tänka på den 2 juni 2006, för då sov jag faktiskt mellan 17.oo på eftermiddagen till 07.00 dagen efter! Under lördagen den 3 juni fortsatte oregelbundna värkar och jag ville bara få föda barn NU!!! Jag hade läst att det var bra att gå i trappor och med mina 25 extra kilo och knäont tyckte jag att det måste ju vara en jättebra idé! Joel var lite mer skeptisk men följde snällt med när jag gick upp och ner, upp och ner i den längsta trapp jag kunde hitta i närområdet. När vi så åter igen åkte in till förlossningen på eftermiddagen var jag rätt slut efter allt tränande... (När Vilma och Simon skulle födas hade jag dock insett det smarta med att vara utvilad inför en förlossning, varpå jag vägrade lämna soffan tills Joel mer eller mindre fick tvinga mig till att åka in :-)) 

Vi kom in strax efter 15 lördag den 3 juni och jag blev rätt matt när jag försod att det senaste dygnets värkarbete endast resulterat i en ynka halv cm.... En snäll barnmorska förstod min uppgivenhet och jag blev snabbt igångsatt. Efter 10 timmars aktivt värkarbete då jag lyckats slita loss hela lustgasmunstycket med slang och allt och mycket skrikande så kom äntligen vår älskade Teodor. Minutrarna innan han kom ut väste jag till Joel att Nästa adopterar vi! och på fullt allvar föreslog jag barnmorskan att de kunde ju trycka in bebisen igen så att de kunde göra ett kejsarsnitt istället. Vilken tur att jag i det ögonblicket inte visste att jag endast ett år och fem månader senare skulle föda två barn!  

Nu ska jag i några dagar bara gå runt och mysa i känslan av hur det var när vi fick vår alldeles egna, fantastiska, underbara Teodor!

Är Gud hemma??

Helgen har bjudit på solsken, snor, feber och en massa utelek. Vilma och Simon har snorat ikapp hela helgen och jag tycker så synd om mina små älsklingar. Det märks så att de är jättetrötta och helt ur form. Som tur är har det varit fint väder så vi har kunnat vara ute mycket. Humöret hålls liksom lättare på topp i en gunga än hemma... Varje dag kommer det nya ord från både Simon och Vilma och det är så roligt! Simon praktiserar flitigt uff uff varje gång vi ser en hund och charmar samtidigt alla hundägare. Vilma har, trots sjukeriet, lagt sig till med ett så avancerat ord som tyckla (cykla).

Igår följde Teodor med mig till kyrkogården och den promenaden bjöd på härligt djupa teologiska funderingar från en liten människa. Jag försökte förklara det konstiga i att vi inte kunde se mammas farfar trots att jag sagt att vi skulle hälsa på honom. Han verkade helt med på noterna om att farfar är i himlen och att han kan se oss trots att vi inte ser honom. Teodor var tyst en liten stund och sedan sa han Men mamma, var är den där Gud? Är han hemma eller? Ibland svämmar liksom kärleken över lite extra till våra små underverk :-)

Home make over

Nu var det länge sedan orken och tiden räckte till för lite bloggande. De senaste veckorna har vi målat tak och väggar i vårt sovrum. Ett nytt golv gjorde rummet fulländat och nu börjar vi äntligen närma oss det avkopplande sovrum jag slå länge drömt om. Även hallen och köket har belönats med nya golv och allt känns genast så mycket roligare och lättare hemma! Allt har dock skett under kvällstid när två eller i allra bästa fall tre barn sovit vilket har gjort att jag och Joel har gått omkring i dvala den senaste tiden.

Teodor har varit en flitig medhjälpare de kvällar han vägrat sova. Med målarfärg både i hår och öron har han glatt informerat alla intresserade och ointresserade om hur långt vi hunnit kvällen innan. Men att renovera tar på krafterna och en dag när tröttheten visade sig i ihållande hulkande gråt tittade Teodor på det gamla köksgolvet och utbrast förtvivlat JAG VILL INTE HA DET HÄR GOLVET!!!

Karusellåkning

Helgen har bjudit på strålande sommarväder och marknad på byn. Barnen provade för första gången på karusellernas förtrollade värld. Simon var verkligen världens lyckligaste där han flög runt runt i ett flygplan, Teodor fnittrade lite förtjust och Vilma såg mest uttråkad ut. Att den uttråkade uppsynen endast var spelad förstod alla vid karusellerna när vår åktur var slut. Plötsligt hade vi en urarg dotter som skrek, sparkade och fräste. Hon skulle åka mer! Barnen var lovade två åkturer och nästa val föll på griståget. Samma där, Simon och Teodor lyckligt skrattande och Vilma allvarligt uttråkad. Efter några varv la hon med en suck ner huvudet i mitt knä. När griståget stannade kom nästa frispel. Den här gången kastade hon sig på marken och gormade ilsket. Vi tog oss så småningom därifrån, med pojkarna i vagnen och Vilma argt slingrande i famnen :-)

Potträning

Simon kissade på pottan idag! Behövs det tilläggas att vi är två mycket stolta föräldrar!? :-)

Vid nattningen berättade jag för Teodor om hur det var när han var bebis varpå han demonstrerar för mig hur liten han var Mamma, jag var så här liten (T slår ihop händerna) Jag var alldeles platt!


Nu ska jag beundra vår nymålade toalettdörr. Vilken skillnad lite målarfärg kan göra!

Några vardagssiffror

Endast 1 gång behövde klockan ringa i morse! Måste vara ljuset som gör det lättare på morgonen :-)

2 är antalet hårda bajspluttar jag trodde var småsten i morse. För övrigt undrar jag hur de hamnade på köksgolvet!?

3 otroligt envisa barn har vi hemma och antalet tårar som rinner varje dag på grund av egen vilja som inte stämmer överens med mammas vilja är oräkneliga.

60 (!) är antalet naglar jag klippt idag. Och då har jag inte räknat in mina egna...

Och antalet chokladgodisar jag kommer äta ikväll, trots löftet till mig själv om att låta bli, vill jag inte heller räkna ut ;-)

Trevlig helg på er!

Livet är skört

Att livet är skört är väl något vi alla egentligen vet men något som lätt glöms bort i vardagen. I dag har jag läst en blogg som fick mig att gråta och vilja hämta hem mina barn från dagis timmen efter att jag lämnat dem. Mamma Melissa (http://mammamelissa.blogg.se/)skriver om hur det är att förlora sina barn och det blir en påminnelse om den otroliga gudagåva våra barn är. Idag har jag lovat mig själv att aldrig mer vara arg på mina barn och aldrig mer känna behov efter egen tid. Jag vet att livet inte fungerar så - det kommer fortsätta komma dagar då jag känner mig arg mest hela tiden och dagar då behovet av egen tid är stort. Men ett löfte till mig själv som jag kommer att hålla är att varje kväll se något som har varit speciellt just denna dag med Vilma, Simon och Teodor, var för sig.

I morse vaknade Vilma före sina syskon och vi hade en mysig frukoststund tillsammans med vår dotter.
Simon har lärt sig att säga Hej! idag samtidigt som han lyser som en sol.
Onsdagar är Teodors och min heliga kväll då vi går på gympa tillsammans. I kväll var vi stolta båda två då han för första gången vågade räcka upp handen själv när hans namn blev uppropat.

Den här veckan lever jag dessutom på att vi hade en jättemysig påskhelg tillsammans med härligt väder, supertrevligt släktkalas och dessutom avslutades helgen med att min kära vän Saras familj fick en dotter/lillasyster :-)

Hälsosam middag

Som den goda mor jag är (!?) försöker jag varje dag laga god och hälsosam mat till min familj. I alla fall de dagar vi inte äter varmkorv och pulvermos eller falukorv och snabbmakaroner. Igår var en sådan hälsosam dag och kvällen innan hade jag förberett en, vad jag trodde skulle bli en god soppa med spenat, kikärtor och gröna linser i. Receptet hämtade jag ur en GI-kokbok. Till saken hör också att vårt mål är att varje dag skapa en lugn och mysig stund vid middagsbordet. Vi lyckas ungefär ... aldrig. När så soppan var framdukad fick jag bära en skrikandes Teodor till bordet. Han hade somnat på soffan och ville helst av allt få fortsätta sova. Vilma smakade, som den duktiga flicka hon är, några tuggor innan hon följde Simons exempel och vände upp och ner på tallriken. Teodor som slutade gråta efter en stund plockade ur alla kikärtor och och sa sedan Mamma, det kanske blir godare med vatten i. Middagen avslutades med att alla barnen åt varsin kall varmkorv medan jag försökte låtsas som att det var den godaste soppan jag ätit på länge.

När Joel senare på kvällen skulle äta samma middag kom kommentaren att Knäckebrödmackan till var ju i alla fall god.... Idag återgick vi till de vanliga trygga pannkakorna.

Jag skriker faktiskt bara ibland ;-)

Har varit en vecka i samma klass och i fredags fick jag ett skriftligt omdöme från en elev: Vikarien var snäll. Hon skrek bara ibland! :-)

Igår provade barnen på badhuset för första gången. Både Vilma och Simon tyckte att duscharna var förskräckliga och det tog en stund innan de bestämde sig för att ens doppa fötterna i bassängen. Men sedan! Vilka lyckliga barn vi hade igår! Alla plaskade, stänkte och åkte rutschkana under glada skratt och tjut :-) Det blev en toppenförmiddag och Teodor var beredd att åka dit igen klockan sex imorse. Under vissa protester accepterade han att vi nog måste vänta till det blir lördag igen.

Fördelar med att jobba :-)

Att arbeta innebär en del fördelar faktiskt.

Jag får till exempel gå ensam på toaletten. Det är inte ens någon som antyder att de vill följa med. Inte heller är det någon som bankar på dörren och hänger i handtaget under tiden. Jag får till och med betalt när jag är ENSAM på toaletten :-)

Jag får också sitta ner och äta. Eller ja, det kanske är en sanning med modifikation när man äter i en elevmatsal. Men det är i alla fall ingen som lägger sin färdigtuggade mat på min tallrik är smaken inte passar. Inte heller är det någon som sitter på pottan bredvid matbordet under tiden. I bland händer det dock att det kastas mat eller att överfyllda glas vänds upp och ner. Då känns det nästan som hemma. Med ett undantag, jag slipper torka upp ;-)

Allvarligt talat så är det riktigt skönt att få komma ut och jobba. Den här veckan har Joel varit hemma och skött markservicen så då har jag sluppit det dåliga samvetet över långa dagar på dagis. Dessutom känns helgen än mer som en härlig avkoppling när jag har gjort en arbetsvecka!

Trevlig helg på er!

En alldeles vanlig hämtning

Parkeringen vid dagis är avstängd och de enda tillåtna fordonen är traktorer. Rena himmelriket tycker Teodor och Simon. Vi andra vanliga dödliga får snällt parkera på gatan vid lämning och hämtning. Tycker dock att vi borde få dispens eftersom vår bil har ett lätt traktorbrummande ljud...

Men men sagt och gjort, jag parkerar snällt på gatan och går in för att hämta mina barn som jag längtat så efter. Alla barn är glada när jag kommer men sedan går allt snabbt utför. Efter det första kramkalaset blir Vilma på ett uruselt humör och vill bara ligga på golvet och skrika. Att få på henne ytterkläderna är näst intill omöjligt och efter en stund griper vår snälla dagisfröken in och lyckas på något sätt få på henne kläderna. Teodor har bara grävskoporna för ögonen och är således nöjd och glad. Simon försöker hålla humöret uppe men det är inte så lätt med Vilma som gastar bredvid. Väl ute ska Vilma INTE sitta i vagnen. Vilma ska INTE gå. Vilma ska INTE bli buren. Simon har under tiden upptäckt en härligt lerig vattenpöl att doppa snutten i. Till slut lycks vi i allafall ta oss till grinden och Tack gode gud för grävmaskinen som är där! Teodor och Simon accepterar att bli lämnade bakom grinden medan jag försöker spänna fast bananen Vilma i bilen. Inte lätt, men efter en bullemuta så sitter hon i allafall på plats. Ok, dags för övriga barn och vagn att baxas in. Vid det här laget dryper Simons snuttefilt av lerigt härligt vatten och han gallskriker när jag försöker ta den i från honom. En mamma kommer och säger lent Jag vill hjälpa dig på något sätt, säg vad jag kan göra! Jag försöker se ut som att jag har full koll på läget samtidigt som grinden blåser igen rakt på vagnen och varpå Simon ramlar omkull av vinddraget. Eh, om du vill hålla upp grinden vore det snällt....

Vagnen är egentligen inte så tung men för mina korta armar är det ett sjå att få upp den i bilen. Samtidigt försöker jag se ut som att det här inte är någon match eftersom flera föräldrar nu är på väg till sina bilar med sitt ENDA barn och smidiga ENKELvagn. När jag så får ett bra grepp om vagnen och lyfter upp den i bilen åker också kjolen med upp....

Under bilfärden hem laddar jag inför nästa prövning. När alla lyfts ut ut bilen infinner sig som på beställning fenomenet spagettiben. Hos samtliga barn. Därtill kommer att vägen från parkeringen och in är en enda stor sörja av vatten och is. Vi ska dessutom passera en farlig källartrapp som tyvärr har fångat barnens intressen. Jag har för korta armar för att kunna bära både Simon och Vilma när de har ytterkläder på sig och den korta vägen in kantas därför av lockande, mutor och ibland ett och annat hot. Efter många tårar kommer vi till äntligen in och då är det ju faktiskt bara trappen kvar. Upp med Vilma och snabbt snabbt upp med Simon innan Vilma ramlar ner för trappen. När alla äntligen kommit in börjar Teodor, som faktiskt varit jätteduktig och burit sin ryggsäck alldeles själv, gråta Mamma jag vill gå ut och leka....

Dags för sjukerier igen :-(

Så var det då dags för nästa sväng av sjukor. Jag har varit däckad i dag och barnen både hostar och snorar. Dock har de varit så pass pigga att de kunde vara på dagis och jag hoppas verkligen att de inte blir sjuka. Själv har jag unnat mig att sova bort förmiddagen innan jag fick kliva upp och skärpa till mig = 2 alvedon och en dusch.

När Vilma och Simon lär sig nya saker brukar den ena fixa vad det nu handlar om en eller ett par veckor före den andre. Men idag kom båda hem från dagis och visade att nu kan de minsann både skaka på huvudet och säga nej! Än så länge är jag bara stolt över vad de kan men jag vet ju också av erfarenhet att så småningom kommer ordet NEJ överanvändas tills mamman och pappan blir galna. Men just nu är mina älsklingar bara sååå söta när de skakar frenetiskt på sina små huvuden samtidigt som de säger nänänä!


I kväll är det Annorlunda familjen på tv. Jag kan lova er alla, vi kommer inte att försöka slå tv-mammans bragd med 3 tvillingpar i följd. Förstå vilket blöjkonto vi skulle ha :-)

Social till max

Den här helgen är jag social till max!

Lördagen började med ett trevligt besök från barnens dagiskompis och hennes trevliga mamma. Sedan var det dags för Teodor och mig att åka på 4-årskalas hos en annan dagiskompis. Spänningen var stor när det blev dags för fiskdamm och när pojkarna före i kön fiskade upp sina godispåsar frågde jag Teodor om han trodde att han också skulle få napp varpå han tittade besviket på mig och utbrast bestört Men jag vill inte ha napp, jag vill ha godis!!! Han såg nog verkligen framför sig hur godispåsen skulle vara full av nappar. När vi sedan skulle åka hem gick Teodor fram till födelsedagsbarnets mamma och sa högt och tydligt Tack för kalaset! Kan man bli stoltare!?

När barnen somnat avslutades kvällen för min del med melodifestivalsittning hos Vickan. Med bordet fullt av gott att både äta och dricka insåg lilla Irma sitt misstag med att ha accepterat nattningen. Självklart ville hon också vara med och mysa och bjöd också på en härlig liten dansshow. Härliga underbara barn :-)

Nu är det dags för en söndagsfika med Ullis innan jag avslutar mitt sociala engagemang för den här helgen.

Min värld och Barnens värld

I går kväll såg jag ju som skrivet framför mig att alla barnen skulle ta sovmorgon. Det var alltså i min värld. Ibland möts inte våra världar alls. I deras värld kliver hela familjen upp tidigt tidigt. Det är även en massa annat som sker i deras värld men inte i min.

I min värld:

• Alla barn är glada och leker glatt tillsammans hela dagen.

• Alla väntar lugnt och leker medan mamman gör mat.

• Alla sitter på sina platser och äter med god aptit.

• Den enda väg mjölken tar från glaset är in i munnen och ner i magen.

• Både mun och händer torkas ordentligt av på papper efter maten.

• Ytterkläder kläs alltid på endast en gång innan utgång.

• Hela familjen hjälps åt att städa undan leksakerna på kvällen.

I Simon, Vilma och Teodor-världen:

• Alla barn leker glatt tills någon tar någon annans leksak varpå denne blir fly förbannad.

• Medan mamman försöker göra mat klänger alla barn på en och samma stol för att nå upp till spisen varpå stolen ofta vickar och alla får ont och blir ledsna.

• Maten behöver inte nödvändigtvis ätas sittandes vid bordet. Varför inte stå och balansera på stolen eller helt enkelt ta maten i handen och äta den någon annanstans!?

• Finns det något härligare än att vända på glaset och sedan plaska i utspilld mjölk!?

• Snälla ni, varför slösa på papper när det finns så många bra torkställen!? Väggen, kläder, golvet, mamma...

• Om man tar av sig kläderna som mamma klätt på kan man ju klä på samma kläder många gånger!

• Vem har bestämt att städade leksaker ska ligga i sina respektive lådor? Städade leksaker kan väl ligga lite här och lite där!?
  

Tack gode Gud för att det inte bara är min mammavärld som råder :-) Fast i morgon bitti kan vi väl gå efter min värld...? Fram till frukost i alla fall!?

Skrytvecka

Nu ska jag vara lite ego och skryta lite, men jag känner mig så stolt över den här veckan. Joel går sin brandmansutbildning nu i 2 veckor vilket innebär att jag själv har fixat hela dagarna med tidig lämning på dagis och sen hämtning efter jobb. När jag så äntligen har baxat in alla barn efter att ha jagat tre som springer åt olika håll har vi på något sätt fått i oss middag. Och hör och häpna! Varje kväll när Joel har kommit hem har barnen varit badade, köket röjt och nästan alla leksaker undanplockade. Idag hann jag till och med dammsuga och tvätta och HÄNGA! 2 tvättar :-)

Så ikväll tänker jag bara vara stolt över mig själv...! Ja ja jag vet att det är sånt här som folk fixar jämt, men ändå ;-) Det har ju faktiskt bara skett några små missar... Som idag när jag och barnen kommer till bilen på dagisparkeringen och Teodor säger: Titta, bilens dörr är öppen! Ja, mamman glömde visst stänga den när hon skyndade in till dagis.... Igår hade jag en svart tunika på mig och kände mig hyfsat välklädd tills en elev utbrister: Fröken, du är alldeles vit på tröjan! Tja, det är så det går när mamman borstar barnens tänder samtidigt som pappan klär på overaller och mössor :-)

I morgon blir det en ledig dag för mig och barnen eftersom Teodor ska till tandläkaren. Det innebär att i morgon bitti ska ALLA barn sova länge länge.... i min värld alltså :-)

JAG KAN!!!

Just nu är ledorden JAG KAN här hemma. Inget tjurigt treårstrots utan bara en härligt stor portion med egen vilja och tro på sin egen förmåga. Tänk om vi fick behålla det där självklara ärliga självförtroendet som bara små barn har. Liksom det självklara sättet att visa sin kärlek på till dem man tycker om. Vilma och Simon är alltid snabba med att hämta napp och snuttetrasa åt den i syskonskaran som gråter. Sedan klappas och pussas det tills alla är glada igen.

Nu har vi haft premiär med tidiga morgnar på dagis. Denna vecka anländer barnen redan klockan sju till dagis ... eller i ärlighetens namn närmare kvart över.... Men det står 07 på schemat iallafall. Det har gått över förväntan att vara så långa dagar på dagis, men det kanske bara är nyhetens behag ännu att få äta både frukost och eftermiddagsmellis där. Vad jag kan konstatera iallafall är att det ändå är rätt bra att bara vikariera. Antalet sena eftermiddagar blir inte så många eftersom jag oftast slutar senast 14. Igår hämtade jag barnen efter 15 och det kändes verkligen som att det inte blev någon tid alls tillsammans. Vi hann bara göra middag och sedan var det dags för nattning klockan 18. I min värld vill jag inte ha det så :-(

Nu blir det lite kvällstårta för idag är det hurra hurra på Joels födelsedag :-)

Våren, hallå!?

Idag har vi nästan snöat inne. JAG VILL HA VÅR!!!

Barnen och jag har haft en lååång inomhusdag. Vi har gjort vårt bästa för att hålla humöret på topp men när Simon och Vilma gråtit en timme i sträck istället för att sova brast det för Teodor som tålmodigt väntat och väntat på att få spela memory: Jag ringa mormor säga jag har tråkigt!!! Nu har Joel kommit hem och det är så skönt att få en liten liten stund för sig själv innan vårt kvällsmaraton drar igång.

I morgon bär det av till Skåne för mig, Teodor och mormor. Ska bli supermysigt att träffa min brors familj och deras nya lilla bebis. Men.... så fort biljetterna var bokade började jag sakna Vilma och Simon. 3½ nätter och 3 hela dagar ska jag vara ifrån dem... huga.... Samtidigt vill jag inte att vi bara åker "ner och vänder" för vi ses ju så sällan. Det är första gången jag är ifrån Simon och Vilma så det vore väl konstigt kanske om det inte kändes jobbigt.

Till sist; jag vill gärna tro att jag är en ordningsam människa som har ordning och reda. För det har jag väl, eller hur!? Efter gårdagens koll i mina jackfickor börjar jag dock undra hur det är ställt. Jag skulle plocka upp en napp och upp kom
nycklar
telefon
näsdukar
en halvtom tablettask
resten av tabletterna från tablettasken
2 lypsyl, varav ett med många många bitmärken
1 penna
inköpslista
nässpray
och till sist...
7 nappar

Fixarnisse

I går satt Teodor vid datorn och sa Jag skriver på datorn. Jag tyckte att det var lugnt och skönt att han roade sig på egen hand en stund och kollade inte så noga vad han egentligen sysslade med. Idag ser jag dock att han bokstavligen skrev på datorn. På skärmen. Och det går inte att ta bort.

I morse var fixarnisse igång igen och då var det hemtelefonen som utsattes för ett vattenbad. Telefonen går att ringa med men displayen har nog gjort sitt. Den mår i allafall bätte än min förra mobil som för ett år sedan fick åka några varv i micron. Den dog, men det kan man ju inte veta om man inte testar :-)

Platsannons

Sökes: Utvecklande och stimulerande deltidsarbete, ca 50 %, med heltidslön. Tillåtande arbetsklimat där högt antal vabdagar inte ses som något hinder utan snarare som en tillgång.

Finnes: Lätt förvirrad och glömsk småbarnsmamma som är van att ha många bollar i luften och som är rätt duktig på det här med logistik. Kan börja omgående.

I min drömvärld kommer jag inom en snar framtid få ett välbetalt arbete där min arbetstid ligger runt 75% och allt bara känns utvecklande och toppen. Att jag bara vill arbeta deltid handlar inte om lathet utan om att jag vill ha mycket tid med våra barn den här korta tiden de är små. Om både jag och Joel skulle arbeta heltid skulle nog företaget Udd inte gå ihop. Innan Joel började jobba var vi hemma ett år tillsammans och det var ändå stört omöjligt att hinna med allt i hushållet. Men men, det finns ju varken heltids- eller deltidsarbete nu så jag slipper ju problemet att välja mellan olika välbetalda och utvecklande arbeten... Jag har i alla fall 10 dagar inbokade på skolan i mars och det hurrar vi för :-)

Ont i hjärtat

I dag har jag träffat en elev som klev rakt in i mitt hjärta och som nog kommer att finnas i mina tankar en bra tid framöver. Det var endast mitt förnuft som hindrade mig från att ringa hem till Joel och säga att jag skulle ta med mig ett barn hem idag.

Detta möte har också fått mig att idag reflektera över hur bra våra barn har det. Jag känner ofta att jag inte räcker till som mamma, men det finns så många barn runt om oss som inte har en mamma eller pappa som säger Jag älskar dig. Barn som ingen pussar godnatt och som får gråta ensamma eftersom ingen tröstar. Det gör så ont i mig när jag tänker på alla barn som inte får den totala kärlek alla barn bara måste få. Jag skulle vilja ta hem allihop och bara pussa och krama dem.

Idag har alla barnen hållit sams (i alla fall när jag varit hemma...) och sådana dagar är lätträknade. När jag kom hem från jobbet stod jag en lång stund i hallen innan jag gav mig tillkänna och bara lyssnade på tre barn som kiknade av skratt. Skratt smittar!

Ååh jag blir hopplös!!!

Muttrade Teodor en dag och satte ord på vad hans mamma känner ibland.

Men idag är jag inte hopplös, idag har det varit en riktigt bra dag. Barnen vinkade glatt i fönstret i morse när jag gick till jobbet och lika glada var de när de hämtade mig på skolan på eftermiddagen. Sedan bakade hela familjen en sockerkaka som vi fikade på efter att vi ätit våra hemmagjorda hamburgare. Ja Vickan och Sara, ni läste rätt! Så pyssliga var vi faktiskt idag :-) Att det serverades pulvermos till är något vi kan stryka från protokollet....

Nu ikväll var jag med Teodor på gympa och när vi kom hem myste hela familjen med resten av kakan. Det har helt enkelt varit en toppendag! Jag är inbokad på skolan resten av veckan och det är så skönt att veta att det blir jobb denna vecka i alla fall.

Nu ska jag bli lite rädd framför Det okända.

Sovdags.... eller var det sångstund kanske!?

Simon sover gott i sin säng, Teodor sover gott på soffan och Vilma sjunger en sång som låter något i stil med Mamma mamma baba da da da iiiiii. Hon sover inte som hon borde göra men hon är ju glad i allafall :-)

Idag har vi fått bebismysa med lilla Isabella innan det var dags att hämta våra små huliganer på dagis. Ovanligt söta huliganer men det är ändå helt otroligt vad våra yngsta har lärt sig att slåss. Bara med varandra än så länge och tur är det. Vilma har fått in en riktigt fin teknik när det gäller att både skalla och bita sin lillebror. Simon som med sina två minuter är yngst i familjen är också den som är starkast och detta demonstrera han flitigt på Vilma genom att stup i kvarten dra omkull henne. Antingen genom att armbåga sig fram eller genom att dra i hennes kläder. Mellan slagsmålen som är på blodigt allvar är de jättegoa och tröstar varandra genom att hämta nappar och snuttar. Var de har lärt sig att slåss är en gåta för detta började innan dagis och storebror är inte någon bråkmakare. Men vi får väl se det som ett tecken på syskonkärlek och hur nära de faktiskt står varandra även om jag tycker att de kunde visa det genom mer kärleksfulla handlingar.

Nu ska jag slå in paket till lille parveln som har kommit till världen i Skåne. Lille Oskra säger Teodor när han beundrar bilden av sin nya kusin.

Godväll!

Skidföre

Teodor har frågat efter skidor hela vintern och idag blev det äntligen ett par. Lyckan lyste i hans ögon och jag såg framför mig hur vi skulle ha en härlig utedag på skidorna. Tre meter på morfar och mormors parkering imponerade han med en förvånansvärt bra teknik för att vara nybörjare och sedan var det klart. Inte något mer skidåkande här inte. Jag försökte locka igen på eftermiddagen men nä, roligare att åka stjärtlapp. Jaja, Simon kanske vill åka på dem nästa vinter...

Vi fick spontanbesök av Gävlekusinen idag och Vilma och Simon myste som bara den över att få leka med storpojkarna. Roligt att kunna träffas oplanerat trots att det är några mil emellan oss nu.

Gladare pojkar :-)

Sedan några veckor tillbaka har sönerna i familjen förändrat sitt beteende. Simon har gått från att vara lite halvtjurig mest hela tiden till att antingen vara sprudlande glad eller sprakande arg. Han har verkligen blivit en liten solstråle med ett sjujäkla humör. För det mesta skrattar han så hela den lilla kroppen kluckar men så fort det inte går som han vill slänger han sig demonstrativt på golvet och gallskriker. Och då pratar vi verkligen gallskrik. Jag hoppas verkligen att gener från hans pappas lite lugnare sida snart också får komma fram.

Teodor har blivit storebror duktig och det är sååå skööönt :-) När irritationen över småsyskonens framfart tar över har han lärt sig att istället för att skrika och gråta endast sucka och säga ÅÅH småsyskon... Ibland kan det dock vara lite svårt att hålla i sär vem som är storebror och vem som är lillebror så en dag hördes ett djup suck från köket ÅÅH STOREBRORSOR......

Idag har jag anmält mig som vikarie i Avesta. Meningen var ju att jag skulle läsa specialpedagogik men eftersom kursen redan gått i tre veckor hade jag en hel del att läsa igen och sent igår kväll insåg jag att det mer eller mindre skulle bli omöjligt. Särskilt eftersom den första examinationen skulle vara redan nästa vecka. Det fungerar inte att sitta dygnet runt och läsa när man har tre små barn. Särskilt inte när vår äldsta son sedan några veckor bestämt sig för att han inte tänker lägga sig förrän föräldrarna lagt sig. Och skulle han göra misstaget att somna innan mamman somnat är han som tur är inställd på att vakna så fort hon försöker göra något så fräckt som att smyga ut från sovrummet. Att under sådana förutsättningar studera i lugn och ro kan jag bara glömma.

Nu har jag bara en önskan ETT JOBB!!!!

Äntligen har livet återvänt! Internet har åter vandrat in i vår vardag och alla är friska. Nåja, alla barn och Joel vilket gör det lättare för mig att få vara sjuk ifred :-)

Den senaste veckan har varit rena sjukstugan med både influensa, magsjuka, öroninflammation och begynnande lunginflammation. Teodor som med stort intresse har engagerat sig i sina småsyskons snoriga näsor, varma pannor och kräksattacker fick en kväll äntligen kräkas själv. Att det var äntligen förstod vi när han efter hulkandet glatt deklarerade Jag KAN kräskas, det kan bli så ibland mamma!

Så har finanskrisen även drabbat denna familj. I brist på jobb och ännu större brist på A-kassa har jag inget annat val än att börja plugga igen. Vår förre statsminister önskade bland annat att det skulle födas fler barn och att fler skulle studera på högskola/universitet. Nu har jag läst 5½ år på högskola och bidragit med tre barn till befolkningstillväxten men vad fick jag för det!? Som inom alla andra yrken varslas lärare i betydligt större utsträckning än vad de anställs och A-kassa har jag inte rätt till eftersom jag studerat och fött barn under för lång tid. Kan väl kanske vara rätt i sig, men det är inte roligt när det drabbar mig...

Irriterande....

.... att vara utan internet. Har hänt så mycket de senaste veckorna som jag känner att jag vill skriva om men eftersom jag inte kan sitta hemma och skriva blir det liksom inte av. Men ikväll så kanske kanske kanske vi får internet igen. Ska bli riktigt skönt att bli uppkopplad till verkligheten igen :-)

Snart bjuder vi på fika :-)

Uppackning pågår, men snart är alla varmt välkomna att komma hem och mysa framför vår fina öppna spis :-)

Inskolning

Ibland kan jag fortfarande få den lite lätt hysteriska totala lyckokänslan som jag fick när doktorn visade två små klappande hjärtan på dataskärmen. TVÅ bebisar, hur 17 ska vi fixa det här??? Nu har två små klappande hjärtan börjat sin dagisinskolning och jag försöker förstå att vi faktiskt varit trebarnsföräldrar i över ett år redan. Hur fixade vi det här? Och hur 17 ska vi fixa det här??? På något sätt gör vi ju tydligen det och oron inför hur jag själv ska hinna få alla till dagis innan skolan ringer och säger att det inte är någon idè att jag kommer eftersom eleverna snart går hem för dagen kommer förmodligen att försvinna när en ny vardagsrutin infinner sig. Men just nu känns det som ett lika olösbart problem som förlossningen kändes, som dubbelamningen kändes, som nattningsproceduren av 3 barn kändes, som hela dagarna ibland kändes.

Vilma och Simon verkar i alla fall överlyckliga över att äntligen få komma till dagis. Vilma har inte tid att klä av sig utan kliver in direkt och börjar leka. Simon är lite försiktigare men ibland brister han ut i små skratt som att lyckan över alla leksaker och alla barn liksom bara bubblar inom honom. I dag lämnade jag för första gången och mentalt hade jag förberett mig på ett slitsamt hejdå med stora tårar och utsträckta armar. Utsträckta armar blev det i och för sig men inte för att försöka hålla kvar mamma utan för att vinka och banka på fönstret, allt under små glädjetjut och kluckande skratt. Lite snopet faktiskt, men riktigt riktigt skönt. Nu är det bara att hålla tummarna för att det inte blir några större bakslag.

Jag vill, jag kan, jag får

Febern fortsätter att härja och peppar peppar är jag fortfarande på benen. Alla våra älsklingar är rätt kassa på att äta just nu och jag antar att det är sjukeriet som gör det. Men något måste de ju få i sig så igår bjöd vi på en smaskig milkshake till efterrätt. Självklart serverade med sugrör för att ordentligt locka fram aptiten. Tja, vad säger man... Simon började med att stoppa ner tre skruvmakaroner i sitt glas, Vilma sög två sug med sugröret och vände sedan glaset upp och ner över golvet. Hon såg riktigt nöjd ut när innehållet splashade mot golvet. Teodor som satt i mitt knä kom på att det faktiskt gick att stänka milkshaken på min mat med hjälp av sugröret. När jag protesterade och sa att mamma faktiskt inte tycker att mixad glass på köttfärs är så gott tog han fram sin allra bestämdaste röst och sa DU TYCKER OM DET

Den bestämda rösten är en vanlig företeelse hemma hos oss just nu. Tidigt i morse satte Teodor sig upp i sängen och deklarerade att vi skulle kliva upp. Vi ska inte gå upp, det är natt och vi ska sova mera försökte jag. Då kände jag hur han spände ögonen i mig i mörkret och sedan tydligt betonade varje stavelse Det ÄR INTE natt. JAG VILL GÅ UPP!!!

Joel påstår att det kommer från mig. Själv har jag inte en aaaaning om var detta bestämda humör kommer ifrån....

I dag har vi febriga och snoriga barn. Joel inledde familjens febermaraton och sedan har alla barnen i tur och ordning rättat in sig i det sjuka ledet. Jag är fortfarande frisk så jag antar att jag sparar mitt till nästa helg när vi ska tapetsera dygnet runt. Det blir ju mer spännande så.

I övrigt känns det som att det har varit torka på roliga incidenter idag. Men vi tar igen oss en annan dag.

Nu har vi faktiskt börjat packa! Barnen har hjälpts åt att sortera och packa lite leksaker. Lite svårt bara när alla sorterar olika... Vi har även hunnit med att städa undan julen idag. Simon och Vilma var lyckliga över att det äntligen blev tillåtet att plocka ner alla kulor från granen. Teodor däremot blev ordentligt besviken när det gick upp för honom att julgransplundring egentligen går ut på att städa. Var är lulpuddingen? grät han. När Joel dessutom hade mage att fälla ihop granen blev det lite för mycket och då gick ynkligheten över i ilska Pappa HAR SÖNDER GRANEN!!!!

I övrigt har dagen lunkat på som vanligt. Simon som har varit i Gävle och övat på att stå på stolen äter nu endast om han får stå på Teodors stol. När han inte får det tycker han att även maten kan kvitta. Vilma tycker nog också att det här med att äta maten är överreklamerat. Det går ju faktiskt lika bra att vända tallriken upp och ner på huvudet och sedan ordentligt massera in maten i hela håret. Tilläggas bör att vi idag serverade spagetti och baconSÅS.

Samtal mellan övertrött son och övertrött mamma nu ikväll:
Teodor: Jag SKA INTE sova! Jag: Men alla måste sova ibland. Teodor: Bara alla barnen. Jag: Men du är ju ett barn så du måste ju också sova. Teodor: Jag inget barn, jag heter Patrik!

GODNATT!

GOTT NYTT ÅR!!!

Vi har varit några dagar i Gävle och blivit riktigt ompysslade :-) Kusinerna har lekt och stojat så mycket att alla våra barn somnade av ren utmattning före Bompa igår.

Nu är det bara två veckor kvar tills vi flyttar! Ett litet problem kvarstår dock; hur sjutton ska vi få bort alla matfläckar som våra barn tapetserat väggarna i köket med!?