Inskolning

Ibland kan jag fortfarande få den lite lätt hysteriska totala lyckokänslan som jag fick när doktorn visade två små klappande hjärtan på dataskärmen. TVÅ bebisar, hur 17 ska vi fixa det här??? Nu har två små klappande hjärtan börjat sin dagisinskolning och jag försöker förstå att vi faktiskt varit trebarnsföräldrar i över ett år redan. Hur fixade vi det här? Och hur 17 ska vi fixa det här??? På något sätt gör vi ju tydligen det och oron inför hur jag själv ska hinna få alla till dagis innan skolan ringer och säger att det inte är någon idè att jag kommer eftersom eleverna snart går hem för dagen kommer förmodligen att försvinna när en ny vardagsrutin infinner sig. Men just nu känns det som ett lika olösbart problem som förlossningen kändes, som dubbelamningen kändes, som nattningsproceduren av 3 barn kändes, som hela dagarna ibland kändes.

Vilma och Simon verkar i alla fall överlyckliga över att äntligen få komma till dagis. Vilma har inte tid att klä av sig utan kliver in direkt och börjar leka. Simon är lite försiktigare men ibland brister han ut i små skratt som att lyckan över alla leksaker och alla barn liksom bara bubblar inom honom. I dag lämnade jag för första gången och mentalt hade jag förberett mig på ett slitsamt hejdå med stora tårar och utsträckta armar. Utsträckta armar blev det i och för sig men inte för att försöka hålla kvar mamma utan för att vinka och banka på fönstret, allt under små glädjetjut och kluckande skratt. Lite snopet faktiskt, men riktigt riktigt skönt. Nu är det bara att hålla tummarna för att det inte blir några större bakslag.