Nära-döden-ko-upplevelse

Midsommarafton firade vi med våra kära T, V och I i deras sommarstuga. Så skönt att vara på landet där barnen kan gå och skrota som de vill utan att vi behöver ha 100% koll hela tiden. Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle säga det här, men jag vill ha sommarstuga!!! Mitt ute i skogen där det är långt till folk och kor.

Jag, Vilma och Simon bestämde oss för att ta en sovpromenad med vagnen under midsommarfirandet. Innan John Blund skulle infinna sig tänkte jag att vi kunde titta på kossorna som lugnt traskade i sin hage. Det var en väldigt lång hage som sträckte sig långt längs vägen vi gick på. När vi kommit ungefär hagens halva längd bestämde sig en fredlig ko för att råma startsignalen för koanfall mot småbarnsmamma med sömniga barn. På given signal kom säkert 50 kor (det kändes som minst 100) springandes mot oss och de såg allt annat än fredliga ut. Jag bestämde mig raskt för att vända och det enda jag kunde tänka var måtte det vara el i stängslet.... En halv haglängd kan kännas väldigt väldigt lång när 50 råmande och frustande kor springer i kapp med en. Vi överlevde dock vår nära-döden-ko-upplevelse och V som stod på tryggt avstånd fick sig ett gott skratt. Själv håller jag mig till Mamma Mu i fortsättningen :-)

Helgen avslutades med kvällsmat i Flängan. Mycket trevligt!

Hel och ren... eller hur det nu var....

Fy skäms på mig vad dålig jag har varit på att skriva här på sista tiden.... Vi har börjat lägga barnen lite senare i hopp om att få sova till sex i alla fall men det innebär också att kvällarnas egentid blir minst sagt begränsad.

Nu är det äntligen sommarlov även om jag gärna hade jobbat några veckor till bara för att jag har kommit på hur mycket jag trivs med läraryrket! Trots min oro i början av året över hur vi skulle få ihop vår tillvaro med dagis och jobb och allt annat som hör vardagen till tycker jag ändå att vi har klarat det här första testet nästan galant :-) Barnen har varit hela och (nästan) rena varje morgon på dagis och fortfarande hela men betydligt mindre rena varje eftermiddag vid hämtning. Jag har också kommit hel och ibland även med rena kläder till skolan varje dag utom på skolavslutningen. Dagen till ära hade jag självklart klätt upp mig med ny kjol och topp. Mina högklackade sandaler letades fram och efter att ha provgått några vändor kunde jag nöjt konstatera att jag faktiskt inte knäade så farligt trots att jag bara gått i platta skor det senaste 4 åren. Väl framme vid dagis kändes det dock lite konstigt med ena skon och det var svårt att inte svära högt när jag insåg att en rem lossnat. Jag lyckades peta in remmen under hålfoten och sedan var det bara att be en tyst bön för att inte hela spännet skulle lossna under promenaden mellan skolan och kyrkan. Innan det var dags att möta upp eleverna gjorde jag misstaget att titta i lärarrummets spegel. Det hade varit mycket roligare om jag inte sett den gigantiska fettfläcken mitt fram på min nya (fina!?) topp. Och när kom den dit??? Dessutom upptäckte jag vid samma spegling att jag gått med kjolens dragkedja nere.... Hur länge då vill jag inte ens spekulera i. I klassrummet möttes jag dock att ett gäng flickor som förtjust sa: Vad fin du är fröken!

Lite nostalgi :)

På torsdag fyller vår älskling Teodor 3 år och jag tycker att det är så mysigt att minnas tillbaka hur det var kring de här dagarna när vi snart skulle föda vårt första barn! Idag för precis 3 år sedan hade jag haft värkar i 3 dygn och vi åkte in till förlossningen. Där konstaterade de att jag var öppen 1 cm men att det nog skulle dröja ett bra tag till. Vi blev hemskickade med sömntabletter och när vi har haft många vaknätter brukar jag tänka på den 2 juni 2006, för då sov jag faktiskt mellan 17.oo på eftermiddagen till 07.00 dagen efter! Under lördagen den 3 juni fortsatte oregelbundna värkar och jag ville bara få föda barn NU!!! Jag hade läst att det var bra att gå i trappor och med mina 25 extra kilo och knäont tyckte jag att det måste ju vara en jättebra idé! Joel var lite mer skeptisk men följde snällt med när jag gick upp och ner, upp och ner i den längsta trapp jag kunde hitta i närområdet. När vi så åter igen åkte in till förlossningen på eftermiddagen var jag rätt slut efter allt tränande... (När Vilma och Simon skulle födas hade jag dock insett det smarta med att vara utvilad inför en förlossning, varpå jag vägrade lämna soffan tills Joel mer eller mindre fick tvinga mig till att åka in :-)) 

Vi kom in strax efter 15 lördag den 3 juni och jag blev rätt matt när jag försod att det senaste dygnets värkarbete endast resulterat i en ynka halv cm.... En snäll barnmorska förstod min uppgivenhet och jag blev snabbt igångsatt. Efter 10 timmars aktivt värkarbete då jag lyckats slita loss hela lustgasmunstycket med slang och allt och mycket skrikande så kom äntligen vår älskade Teodor. Minutrarna innan han kom ut väste jag till Joel att Nästa adopterar vi! och på fullt allvar föreslog jag barnmorskan att de kunde ju trycka in bebisen igen så att de kunde göra ett kejsarsnitt istället. Vilken tur att jag i det ögonblicket inte visste att jag endast ett år och fem månader senare skulle föda två barn!  

Nu ska jag i några dagar bara gå runt och mysa i känslan av hur det var när vi fick vår alldeles egna, fantastiska, underbara Teodor!