I dag har jag träffat en elev som klev rakt in i mitt hjärta och som nog kommer att finnas i mina tankar en bra tid framöver. Det var endast mitt förnuft som hindrade mig från att ringa hem till Joel och säga att jag skulle ta med mig ett barn hem idag.
Detta möte har också fått mig att idag reflektera över hur bra våra barn har det. Jag känner ofta att jag inte räcker till som mamma, men det finns så många barn runt om oss som inte har en mamma eller pappa som säger Jag älskar dig. Barn som ingen pussar godnatt och som får gråta ensamma eftersom ingen tröstar. Det gör så ont i mig när jag tänker på alla barn som inte får den totala kärlek alla barn bara måste få. Jag skulle vilja ta hem allihop och bara pussa och krama dem.
Idag har alla barnen hållit sams (i alla fall när jag varit hemma...) och sådana dagar är lätträknade. När jag kom hem från jobbet stod jag en lång stund i hallen innan jag gav mig tillkänna och bara lyssnade på tre barn som kiknade av skratt. Skratt smittar!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det är otroligt skönt att jobba på en förskoleavdelning där samtliga barn verkar ha lugna, kärleksfulla och trygga hem. Tyvärr är detta ingen självklarhet och jag vet inte hur jag skulle hantera en situation där jag vet att ett barn far illa just nu. Måste gå in och pussa lite extra på min fina, envise och tjurige lille prins!
Skicka en kommentar