En alldeles vanlig hämtning

Parkeringen vid dagis är avstängd och de enda tillåtna fordonen är traktorer. Rena himmelriket tycker Teodor och Simon. Vi andra vanliga dödliga får snällt parkera på gatan vid lämning och hämtning. Tycker dock att vi borde få dispens eftersom vår bil har ett lätt traktorbrummande ljud...

Men men sagt och gjort, jag parkerar snällt på gatan och går in för att hämta mina barn som jag längtat så efter. Alla barn är glada när jag kommer men sedan går allt snabbt utför. Efter det första kramkalaset blir Vilma på ett uruselt humör och vill bara ligga på golvet och skrika. Att få på henne ytterkläderna är näst intill omöjligt och efter en stund griper vår snälla dagisfröken in och lyckas på något sätt få på henne kläderna. Teodor har bara grävskoporna för ögonen och är således nöjd och glad. Simon försöker hålla humöret uppe men det är inte så lätt med Vilma som gastar bredvid. Väl ute ska Vilma INTE sitta i vagnen. Vilma ska INTE gå. Vilma ska INTE bli buren. Simon har under tiden upptäckt en härligt lerig vattenpöl att doppa snutten i. Till slut lycks vi i allafall ta oss till grinden och Tack gode gud för grävmaskinen som är där! Teodor och Simon accepterar att bli lämnade bakom grinden medan jag försöker spänna fast bananen Vilma i bilen. Inte lätt, men efter en bullemuta så sitter hon i allafall på plats. Ok, dags för övriga barn och vagn att baxas in. Vid det här laget dryper Simons snuttefilt av lerigt härligt vatten och han gallskriker när jag försöker ta den i från honom. En mamma kommer och säger lent Jag vill hjälpa dig på något sätt, säg vad jag kan göra! Jag försöker se ut som att jag har full koll på läget samtidigt som grinden blåser igen rakt på vagnen och varpå Simon ramlar omkull av vinddraget. Eh, om du vill hålla upp grinden vore det snällt....

Vagnen är egentligen inte så tung men för mina korta armar är det ett sjå att få upp den i bilen. Samtidigt försöker jag se ut som att det här inte är någon match eftersom flera föräldrar nu är på väg till sina bilar med sitt ENDA barn och smidiga ENKELvagn. När jag så får ett bra grepp om vagnen och lyfter upp den i bilen åker också kjolen med upp....

Under bilfärden hem laddar jag inför nästa prövning. När alla lyfts ut ut bilen infinner sig som på beställning fenomenet spagettiben. Hos samtliga barn. Därtill kommer att vägen från parkeringen och in är en enda stor sörja av vatten och is. Vi ska dessutom passera en farlig källartrapp som tyvärr har fångat barnens intressen. Jag har för korta armar för att kunna bära både Simon och Vilma när de har ytterkläder på sig och den korta vägen in kantas därför av lockande, mutor och ibland ett och annat hot. Efter många tårar kommer vi till äntligen in och då är det ju faktiskt bara trappen kvar. Upp med Vilma och snabbt snabbt upp med Simon innan Vilma ramlar ner för trappen. När alla äntligen kommit in börjar Teodor, som faktiskt varit jätteduktig och burit sin ryggsäck alldeles själv, gråta Mamma jag vill gå ut och leka....