Att livet är skört är väl något vi alla egentligen vet men något som lätt glöms bort i vardagen. I dag har jag läst en blogg som fick mig att gråta och vilja hämta hem mina barn från dagis timmen efter att jag lämnat dem. Mamma Melissa (http://mammamelissa.blogg.se/)skriver om hur det är att förlora sina barn och det blir en påminnelse om den otroliga gudagåva våra barn är. Idag har jag lovat mig själv att aldrig mer vara arg på mina barn och aldrig mer känna behov efter egen tid. Jag vet att livet inte fungerar så - det kommer fortsätta komma dagar då jag känner mig arg mest hela tiden och dagar då behovet av egen tid är stort. Men ett löfte till mig själv som jag kommer att hålla är att varje kväll se något som har varit speciellt just denna dag med Vilma, Simon och Teodor, var för sig.
I morse vaknade Vilma före sina syskon och vi hade en mysig frukoststund tillsammans med vår dotter.
Simon har lärt sig att säga Hej! idag samtidigt som han lyser som en sol.
Onsdagar är Teodors och min heliga kväll då vi går på gympa tillsammans. I kväll var vi stolta båda två då han för första gången vågade räcka upp handen själv när hans namn blev uppropat.
Den här veckan lever jag dessutom på att vi hade en jättemysig påskhelg tillsammans med härligt väder, supertrevligt släktkalas och dessutom avslutades helgen med att min kära vän Saras familj fick en dotter/lillasyster :-)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, usch vad lätt det är att skjuta upp besök, snälla ord eller planer, stora som små. Man vet faktiskt aldrig vad som händer, imorgon kan det vara för sent. En skrämmande tanke som ändå kan hjälpa en att stanna upp och njuta av de små detaljerna. Och att ta sig tid för det och de som verkligen betyder något.
Sara: Sant sant. Och en nyfödd liten prins eller prinsessa gör det lättare att för en stund stanna upp och se livet för vad det är - den största gåvan av alla.
Skicka en kommentar