Är Gud hemma??

Helgen har bjudit på solsken, snor, feber och en massa utelek. Vilma och Simon har snorat ikapp hela helgen och jag tycker så synd om mina små älsklingar. Det märks så att de är jättetrötta och helt ur form. Som tur är har det varit fint väder så vi har kunnat vara ute mycket. Humöret hålls liksom lättare på topp i en gunga än hemma... Varje dag kommer det nya ord från både Simon och Vilma och det är så roligt! Simon praktiserar flitigt uff uff varje gång vi ser en hund och charmar samtidigt alla hundägare. Vilma har, trots sjukeriet, lagt sig till med ett så avancerat ord som tyckla (cykla).

Igår följde Teodor med mig till kyrkogården och den promenaden bjöd på härligt djupa teologiska funderingar från en liten människa. Jag försökte förklara det konstiga i att vi inte kunde se mammas farfar trots att jag sagt att vi skulle hälsa på honom. Han verkade helt med på noterna om att farfar är i himlen och att han kan se oss trots att vi inte ser honom. Teodor var tyst en liten stund och sedan sa han Men mamma, var är den där Gud? Är han hemma eller? Ibland svämmar liksom kärleken över lite extra till våra små underverk :-)