Med mammaskapet följer en total kärlek som är större än livet självt. Jag skulle bokstavligen kunna dö för mina barn. Men den kärleken gör mig också helt förtvivlad ibland när den konstanta känslan av otillräcklighet och det ständigt dåliga samvetet blir alltför starkt. Att ha tvillingar innebär att ha två barn som kliver in i samma perioder av mammighet och enormt närhetsbehov samtidigt. Att då storebror endast är ett och ett halvt år äldre innebär en stor risk att tre barn följer samma perioder.
Sedan några veckor tycker våra tre älsklingar att de var och en har ensamrätt på mamma. Simon knuffar undan sina syskon om de försöker närma sig HANS mamma, Teodor säger NEJ SIMON NEJ VILMA och Vilma bara gråter när hon inte får ha mamma för sig själv. Jag känner mig så otillräcklig när jag inte kan ge var och en det de just nu behöver. Samtidigt får jag dåligt samvete över att tålamodet tar slut alldeles för snabbt när två gråter vid mina ben och den tredje gråter på armen. Jag försöker sitta på golvet så mycket som möjligt men ibland måste vi ju ha mat och blöjor ska bytas. Det känns nog lite extra just också för att Joel har jobbat så mycket de senaste veckorna.
Helgen har i allafall gett lite andrum då Joel har haft en ledig helg för första gången på snart två månader. Idag fick jag och Teodor egen tid när vi åkte bob och fikade hos Vickan och Irma. På eftermiddagen var mormor och morfar här och fikade.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar